För några veckor sedan gick mitt medlemskap på det lokala gymmet ut. Fast besluten om att vidbehålla en hälsosam livsstil i ett land där joggning utomhus kanske inte känns speciellt lockande (om det inte är de tutande bilarna som dundrar fram i 120 som skrämmer en, så är den gråa, förorenade luften ganska motbjudande) betalade jag en ny årsavgift.

Dagen därpå gick jag till gymmet för att träna. Jag blev bemött av en trevlig kinesisk flicka i receptionen. Vi utväxlade leende och hälsningsfraser och jag lämnade fram mitt nya medlemskort. Efter att hon scannat mitt kort såg hon plötsligt inte lika glad ut längre:

-Ditt kort är inte giltigt längre! Sa hon bestämt.

-Det kan inte stämma, sa jag. Jag förnyade det igår.

-Men enligt vårt datasystem så har det gått ut.

-Kan du inte kolla upp det? Jag lovar dig, jag förnyade det igår.

Efter två sekunders tveksamhet spred sig ett leende över hennes ansikte och hon viftade förbi mig.

-Okej, jag tror på dig. Klart du kan gå in och träna.

”Vad konstigt!” tänkte jag för mig själv, men valde att rycka på axlarna åt händelsen. Kanske datasystemet ännu inte hade hunnit uppdateras? Jag tänkte inte mer på vad som hade skett förrän det inträffade igen nästa gång jag gick och träna:

-Ditt kort har gått ut! Sa tjejen bakom receptionen (inte samma tjej som sist).

-Men… men… det kan inte stämma!

Efter en näst intill identisk konversation som den jag haft med den andra receptionstjejen några dagar tidigare följde och liksom sist blev jag insläppt med leende och ett: ”Okej, jag litar på dig!”

När historien upprepade sig en tredje gång började jag dock bli irriterad. Varenda gång bad jag dem kolla upp vad det var för problem med mitt kort, men varenda gång viftade de bort problemet och valde att bara släppa in mig ändå. Jag hade inte lust att stå och förklara mig själv varenda gång jag ville träna. Jag hade ju förnyat mitt medlemskap, kunde de inte bara lösa problemet med mitt kort för att få det hela ur världen?

Tydligen inte. Efter femte gången tog jag med mig kvittot jag fått när jag förnyade mitt medlemskap. Flickan bakom receptionen nickade beslutsamt och skulle just vifta förbi mig när jag sa:

-Nej, nu får det räcka. Nu får du lösa problemet med mitt nya kort. Jag tänker inte ha detta samtal varenda gång jag kommer för att träna.

-Men jag kan berätta för alla andra receptionstjejer att det är problem med ditt kort! Svarade tjejen.

-Kan du inte bara LÖSA problemet istället för att gå runt det? Sa jag ilsket.

-Jag ska berätta för alla. Jag lovar att det inte kommer att inträffa igen!

Denna historia är ett typexempel på hur man hanterar problem i Kina. Osäker på hur man ska ta itu med problemet väljer man hellre att sopa det under mattan än att gå till grunden med det. Kinesernas rädsla för problem har sin grund i landets utbildningssystem. I skolan får kineserna lära sig att det är oacceptabelt att göra fel och att problem inte får lov att inträffa. På så vis skapar man en rädsla för problem och ansvarstagande och när det väl uppstår en svårighet väljer de flesta att ta avstånd. Tillfälliga lösningar (likt de som erbjöds mig på gymmet) är också populära.

En finsk vän jobbar på en stor produktionsfabrik i Suzhou. En dag upptäckte hans kinesiska kollegor att en av deras färgmaskiner missade en liten del av produkten varenda gång de målades. Vad gjorde man för att lösa problemet? Gick man till högsta chefen och klagade? Försökte man laga maskinen?

Nej, man anställde såklart en kines som kunde måla den lilla färglösa delen av produkten.