När destinationer som Beijing, Shanghai och många andra kinesiska metropoler har börjat bli vardagsmat för dagens spänningssökande resenärer, så letar sig fler och fler turister till landets västra delar. Dolda bakom en slöja av mystik så blir de en oförglömlig del av listan över platser som besökts. Här, långt ifrån trånga och stökiga städer, så kan Kina visa upp ett betydligt mindre välkänt ansikte med en mångfald av etniska minoriteter och uråldriga traditionella kulturer.

Kinas mest nordliga område, som sträcker sig ända från Gobiöknen till den ryska gränsen och Argunas (É´ěrgǔnà) flodbanker, är känt som det inre Mongoliet (Nèi Ménggǔ). I århundraden så låg det utanför de regioner som avskilda av den Kinesiska muren betraktades som en del av det kinesiska kejsardömet. Området var hem för stammar som levde ett nomadliv på de öde slätterna och som, med jämna mellanrum, gick till våldsamma angrepp på de Han-kinesiska bosättningarna.

Kinas norra gräns har emellertid flyttats vid otaliga tillfällen, och det var inte förrän under det kinesiska imperiets sista dagar, under Qing dynastin, som den södra halvan av Mongoliet blev en del av Kina. Efter att ha spenderat många månader under Beijings smogfyllda himmel och anpassat mitt liv till huvudstadens rytm, så började jag också att längta efter klarblåa dagar och en chans att ta klivet ut ur skyskrapornas skugga. Därför var det svårt att säga nej när en av mina vänner bjöd mig med att besöka henne i en vrå av det mest avskilda Inre Mongoliet, en vrå dit endast en handfull turister förvirrat sig före mig.

Första anhalten på min resa var Hailaer (Hǎilāěr), den största staden i de norra delarna av Inre Mongoliet. Från Beijing går det direktflyg till Hailaer tre gånger om dagen. Tur och retur kostar cirka 2000 yuan, eller 2000 kronor, och flygturen tar ungefär tre timmar. Hailaers befolkning motsvarar en medelstor europeisk stads och fungerar för många som portalen till Hulunbei'ers stäpper. Staden, som ligger bara ett stenkast från den rysk-mongoliska gränsen, har inte så mycket att erbjuda även om den ger en väldigt trivsam småstadskänsla. Så vi bestämde oss för att hoppa över sightseeingen i staden och begav oss rakt ut på prärien. Om du planerar att göra detsamma, så rekommenderar jag varmt att du hyr en bil för att få ut det mesta av din resa. Kinas internationella rese service (CITS) erbjuder också paketresor ut på slätterna, men de består oftast bara av korta besök till ett par av de lokala stamsamhällena. Efter Beijing så var de ändlösa grässlätterna och den klara blåa himlen som balsam för själen. Horisonten övergick mjukt i de gröna kullarna och de vitaste av moln flöt långsamt över zenit. Den bästa tiden för att resa i området är under sommarmånaderna när gräslandskapet är som grönast. Strax efter mitten av augusti så börjar havet av grönt långsamt att färgas gult.

Lokalbefolkningen hyr ut sina hästar till turisterna. (Bild: Radio86/Anniina Koivula)Inför min resa så hade jag funderat över hur mycket av den autentiska mongoliska kulturen som fortfarande skulle vara synliga i det inre Mongoliet, och till min förtjusning kan jag berätta att här finns fortfarande möjligheten att möta livet i jurtor, de traditionella mongoliska tälten, och se herdarna driva sin boskap från hästrygg. Men lokalbefolkningen har också insett värdet av turism och skapat jurtbyar där turister kan få ett smakprov av det traditionella livet i den här delen av världen genom att prova på den lokala musiken och matkulturen. Som resmål så erbjuder Inre Mongoliet också den fantastiska möjligheten att se sig omkring till häst. Hästar hyrs ut för en överkomlig summa och en hel- eller halvtimma ger alla chansen att utforska omgivningen utifrån sina egna ridkunskaper. Det handlar på inget sätt om regelrätta ridsafaris, och hästarna är inte tränade särskilt för det här syftet, men på det hela så verkar de väldigt tama och lugna. Vyerna var fantastiska ut över slätten där tusentals får, hästar och kor långsamt strövade omkring. Förutom ett par jurtbyar, så är avståndet långt mellan de fåtaliga mänskliga bosättningarna. Den traditionella livsstilen ger gradvis vika för livet i tätorten. Den här trenden accelereras också av det växande antalet immigranter som kommer söderifrån, som förståeligt nog inte uppskattar livets enkla glädjeämnen, som att bo i tält.

Stadens ortodoxa kyrka. (Bild: Radio86/Anniina Koivula)Naturen fortsatte att imponera på oss med både sin skönhet om omväxling medan vi fortsatte vår resa norrut från Hulubei'ers gräslandskap. Till vår förvåning så förde vår resa oss ibland genom skogsområden, och när vi råkade snubbla in i en absolut förtrollad björkskog så var vi bara tvungna att stanna och stiga ur bilen. Vi spenderade natten i en liten stad som omgavs av skog och berg, med en liten ortodox kyrka i mitten. Av någon anledning, mycket möjligt pengabrist, så var kyrkan stängd. Vi körde i ungefär en och en halv timma för att nå floden som flyter längs Kinas och Rysslands gräns, och var lite förvånade över hur liten den var. Egentligen så skulle det ha varit fullt möjligt att simma över den eftersom där inte fanns några stängsel eller någonting som höll människor borta ifrån vattnet. Lokalbefolkningen tog tillfället i akt att fiska och låta hästarna springa fritt ned längs floden. Tyvärr så såg den motsatta sidan av floden inte alltför inbjudande ut, eftersom den blivit en kyrkogård för vittrande rostiga skeppsvrak. Nu och då så passerade en patrullbåt längs floden, men man fick mest intrycket av att det handlade om att visa upp sig mer än att upprätthålla lagen. Till sist bestämde vi oss för att inte hoppa i vattnet, utan beslöt oss för att rida istället, även om min ståtliga springare mest bara ville stå still i det knähöga vattnet. Den vägrade envist att samarbeta och förstörde fullständigt min dröm om att få galoppera fritt över slätterna.

Utsmyckat stockstuga vid gränsfloden. (Bild: Radio86/Anniina Koivula)Byarna på den kinesiska sidan av landsgränsen påminde mycket om de i Sibirien. Husen var byggda av trä och oftast lämnade omålade. Dörrarna och fönsterkarmarna var dekorerade med traditionella slaviska inristningar. Trots att de var fattiga, så saknade de verkligen inte charm – faktiskt kändes det mest som om jag svepts iväg till inspelningsplatsen för Northern Exposure, men med ett ryskt skimmer. Vi befann oss i okänt territorium, platserna och byarna vi besökte gick inte att hitta på några kartor. Byborna var nyfikna på främlingarna som förvirrat sig så långt från de stressiga städerna, och som till på köpet verkade så förtjusta över det! Men det här var inte slutet på vår resa, nästa stop blev Manzhouli, en av hållplatserna för den transsibiriska järnvägen.