Hur många är det som känner igen sig i att söka till universitetet, inte få läsa det man ville, komma in på sitt andrahandsval och sen upptäcka att det kunde inte ha blivit bättre? Det här var precis det som hände för Anna Gustafsson Chen då slumpen beslöt sig för att hon skulle läsa Östasienlinjen. Mandarin lärde hon sig minsann. Översättare blev hon minsann. Nu är vi självklart nyfikna på vilka tankar som rör sig i huvudet hos någon som bemästrat konsten att gå vilse bland kinesiska tecken och komma ut i andra ändan med både barn- och vuxenböcker översatta till svenska. Är det ens möjligt att välja ett svårare yrke och vad har egentligen den kinesiska litteraturen att erbjuda?

Första frågan måste självklart bli... Anna, vem är du egentligen?

– Ja, vem är jag? Jag heter Anna Gustafsson Chen och jag jobbar som översättare av kinesisk litteratur. Och jag jobbar även som bibliotekarie på internationella biblioteket i Stockholm som ju också har en hel del böcker på kinesiska. Vid sidan om det så jobbar jag lite med ett barnboksförlag som ger ut böcker på svenska från olika delar av världen. Det är inte så många som översätter från kinesiska. De få översättningsjobb som finns brukar jag få göra om det inte är Göran Malmqvist som gör dem.

När man läser på om dig så dyker ditt namn upp i samband med tranor och trastar, kan du förklara vad det handlar om?

– Trasten är barnboksförlaget jag jobbar för, eller barn och ungdomsböcker ska jag väl säga. Det är ett projekt som kom till därför att jag och en kollega till mig, Matilda Wallin, funderade mycket på det här med varför det inte översätts barn och ungdomslitteratur från olika delar av världen till svenska. Nästan allt som översätts kommer ju från engelska och så finns det lite japansk och koreansk manga. Vi som jobbar på internationella biblioteket har ju ändå enorma mängder av barn- och ungdomslitteratur på olika språk runt omkring oss, vi kan ju se att det finns sånt som är bra! Eftersom vi båda hade samarbetat med Tranan så tog vi kontakt med Styrbjörn Gustavsson som äger Tranan och frågade om vi inte skulle prova att ge ut lite barn och ungdomsböcker och att vi kunde hålla i arbetet med det. Så blev det så och nu har vi väl gett ut ett dussin böcker ungefär. Vi ger inte ut så många varje år, det kan vara tre-fyra högst.

Finns det en marknad för det här, finns det en efterfrågan?

– Tja, vi gör ju väldigt små upplagor av våra böcker. Vi har lyckats sälja slut på det mesta som vi har tryckt, men det är ju också för att det är väldigt små upplagor och mycket går till bibliotek och skolbibliotek. Jag tror att folk i allmänhet är lite fega när det gäller att prova på någonting nytt. Delvis beror det på att barn inte köper sina böcker själva. Barn har inga svårigheter med att läsa böcker från andra kulturer men de vuxna som köper böckerna tror nog ofta att barnen ska ha problem med det, att det ska vara för främmande eller konstigt. Sen köper man ju gärna saker till sina barn som man själv minns från sin barndom och tyckte var roliga. Då blir det lätt lite konservativt. Men vi hoppas ju att det ska förändras och vi har haft mycket positivt mottagande av de böcker vi har gett ut, så det är roligt.

Vilka böcker är det ni väljer att översätta? Är det de moderna kioskvältarna eller är det gamla storslagna episka verk?

Anna hade till en början siktet inställt på att bli latinlärare, östasienlinjen var hennes andrahandsval. (Bild: Ola Kjelbye)– När det gäller barn- och ungdomslitteraturen så är det moderna verk framför allt. Vi tycker att det som finns översatt från Afrika, Asien, Latinamerika för exempel är ofta gamla sagosamlingar. Det ger ju också en lite förvrängd bild. Läser man böcker från Asien och alla handlar om gamla kejsare eller så, då får man ju lätt intrycket av att alla lever ett väldigt medeltida liv där borta. Vi vill översätta det som är modernt och nytt och avspeglar hur de här länderna ser ut idag. Det ska heller inte vara det här skolboksaktiga, att man ska läsa böckerna för att lära sig något om landet, man ska läsa böckerna för att det är bra böcker helt enkelt.

Om vi tänker både på barn- och vuxenböcker, vad är det som är det svåraste i översättningsarbetet?

– Man måste kunna ganska mycket språkmässigt, sen måste man också kunna en del om kulturen. Det finns ju alltid sånt som man läser mellan raderna så att säga. Sen måste man ju kunna skriva bra på svenska också. Det är något som man glömmer bort ibland att det viktiga är inte bara att man är bra på det språk man översätter ifrån utan också på det språk man översätter till. Jag läste för inte så länge sedan om kinesiska staten som tyckte att det översätts för lite av kinesisk litteratur, de vill ju exportera mer. Då skulle de utbilda översättare, men då valde de att utbilda kineser som skulle översätta till andra språk. Det kan ju fungera när det inte finns några översättare, men man ska målspråket som sitt modersmål egentligen om det ska bli bra. Det krävs lite olika talanger, men det är inte alltid den som är bäst på kinesiska som är den bästa översättaren.

Så det rent språkliga är svårare än kulturförståelsen?

– Det beror lite grann på boken. Egentligen tycker jag nog att det svåraste är att få det att låta bra på svenska. Det är så olika språk och kineser uttrycker sig på ett helt annat sätt än vad svenskar gör. Det som låter bra på kinesiska kan låta väldigt högtravande eller pompöst på svenska för att vi skulle aldrig uttrycka oss så. Kineser kan vara mycket mer känslosamma än vad vi är. När man översätter kan en text som låter bra i original nästan låta lite fånig på svenska och så får det ju inte vara. Det viktiga är inte bara att man fångar orden, så att säga. Man ska fånga hela stämningen och känslan som läsaren får när de läser texten. Att överföra den till svenskan är ganska svårt. Sen är det klart att det är svårt om det är en text där författaren hela tiden syftar tillbaka på andra saker som alla kineser redan vet men den svenska läsaren inte känner till. Vissa texter går nästan inte att översätta för att de kräver så mycket förförståelse av läsaren. Man kan inte hålla på att skriva en massa fotnoter i skönlitteratur, det fungerar inte. Det kan vara lite knepigt hur man då ska få in små förklaringar i texten för att det ska fungera.

Vad är det som är det spännande med den här litteraturen? Vad har den att erbjuda som de svenska böckerna kanske inte har?

– Det som är lika med all litteratur världen över är att... man ska läsa litteraturen för att den är bra i första hand tycker jag, inte för att den kommer från ett specifikt land. Jag tycker inte om när man läser böcker för att ”nu ska jag lära mig hur det är i det här landet så nu läser jag en roman därifrån.” Men det är klart att det är en inblick i en annan värld, en annan kultur och ett annat sätt att tänka. Överhuvudtaget är ju skönlitteratur ett sätt att få lära känna människor inifrån. Det är något annat än att läsa en kursbok, man får uppleva människors tankar och få nya idéer som man annars inte hade fått.

Skriver du själv på svenska?

– Nej, det gör jag inte, inte några skönlitterära verk i alla fall...

Men visst gömmer sig väl drömmarna där någonstans djupt inne?

"Handelsman i blod" släpptes i Sverige 2007. (Bild: Ruin Förlag)– Jag tror att alla som håller på med översättning ibland tänker att ”nämen det här hade jag kunnat göra själv,” eller rentav att ”det här hade jag kunnat göra bättre själv!” Men det är ett stort steg. Det är lätt att sitta och tycka att ”det där kunde jag ha gjort själv,” men det är en helt annan sak att faktiskt göra det. Jag håller mig nog ifrån det där tror jag.

Kan du tipsa om någon speciell bok? Vilken är den bästa du har översatt?

– Oj, det är svårt, de är så olika allihop.

Men om du skulle köpa en julklapp till mig i år, vilken bok skulle du köpa då?

– Nu vet jag ju inte riktigt vad du tycker om, men en bra nybörjarbok om man inte har läst så mycket kinesisk litteratur kunde vara en bok av Yu Hua. Jag har översatt två böcker av honom, den ena heter Att leva, den har också filmatiserats för ganska länge sen. Den andra heter Handelsman i blod. Det är två ganska lättlästa böcker som också ger en överblick av Kinas 1900-talshistoria. Jag tycker att de är väldigt bra. Sen tycker jag personligen väldigt mycket om en författare som heter Mo Yan och det finns två böcker av honom på svenska. Den ena heter Det röda fältet och den andra heter Vitlöksballaderna. Det är berättelser med mycket fabuleringar och skrönor. De har mycket patos och känsla. De två författarna skulle jag rekommendera.

Hur mycket sover du per natt? Hur hinner du med allt det här?

– Ganska mycket, jag är ganska lat av mig, haha...

Det låter ändå som att du gör flera personers arbete?

– Nja, så är det väl egentligen inte. Men man ska ju ha några hobbies också vet du, man får välja bort det där med att spela basket eller gå på gym, så får man ägna sig åt att ge ut böcker istället...

Har du världens bästa jobb?

– Haha, jaaa... kanske, vissa dagar i alla fall!