Historien berättar, att det för många år sedan inte alls fanns åsnor i sydvästkinesiska Guizhou, innan landskapets invånare tagit med sig ett exemplar av detta underliga djur från en utlandsresa. Väl hemkomna från sin resa förundrade sig guizhouborna vad man borde göra med “odjuret”. De fann ingen annan lösning än att låta åsnan gå lös.

Åsnan strövade omkring i skog och mark, helt enligt eget behag. En av områdets tigrar betraktade nykomlingen på avstånd. Tigern tyckte åsnan såg så besynnerlig ut, så den visste inte hur den skulle förhålla sig till nykomlingen. Borde man vara rädd för den, eller är den harmlös? Tigern trodde att självaste skogsanden frambringat åsnan, för så pass speciell och konstig var den.

Kanske borde tigern visa sin respekt för åsnan?

Men, tigern höll sig avvaktande på avstånd i skuggorna av träden och betraktade den underliga varelsen.

Så småningom vågade tigern komma allt närmare och hade redan vant sig vid åsnans konstiga utseende, då den hörde hur åsnan frambringade ett alldeles obeskrivbart skriande ljud. Ett sådant ljud hade aldrig förr hörts i Guizhou’s skogar och därför blev tigern så rädd att den höll sig på avstånd.

Med tiden blev tigern så van vid åsnans skrik i skogen att den vågade komma närmare. Nu beslöt sig tigern att ta reda på om åsnan hade några andra oförutsagda egenskaper eller försvarsknep. Tigern vågade sig sluligen gå nära inpå och nosade på åsnans svans. Då blev åsnan nervös och sparkade med bakbenen.

Nu visste tigern att åsnan inte var något hot att räkna med! Tigern anföll … och den första åsnan i Guizhous historia hamnade i gapet på tigern.

Qián lǘ jì qióng – “Åsnan i Guizhou har använt sina knep”. Qián är benämningen på Guizhou-provinsen. Lǘ, betyder åsna, jì betyder “egenskap, konst, knep” och qiòng betyder i detta sammanhang “att komma till sitt slut, ta slut”.

Ordspråket används ofta då man vill tala om att någon som till det yttre verkar stark i själva verket är svag och maktlös. Någon som ser väldigt underlig ut kan väcka förundran och också beundran, bara för sitt yttre. Men med tiden blir man van vid allt och den egentliga personligheten kommer i dagen.

Text: Robert Björkell