Bakom talesättet GAO SHAN LIU SHUI finns en berättelse som härrör sig till vår- och höstperioden (770-476 f.Kr ).

I Kina levde det under Tangdynastin (618 – 907) en berömd målare vid namn Cao Ba. Cao Ba började redan i sin tidiga barndom studera måleri och kalligrafi och blev sedermera berömd för sina målningar med människomotiv och hästar. I Kina har konstnärerna traditionellt specialiserat sig på att föreviga något speciellt motiv. En del målar endast landskap, någon enbart pioner och andra bergsmotiv.

Historien berättar, att det för många år sedan inte alls fanns åsnor i sydvästkinesiska Guizhou, innan landskapets invånare tagit med sig ett exemplar av detta underliga djur från en utlandsresa. Väl hemkomna från sin resa förundrade sig guizhouborna vad man borde göra med “odjuret”. De fann ingen annan lösning än att låta åsnan gå lös.

talesättet Pò jìng chóng yuán eller att “foga samman den spruckna spegeln” berättar om kärlek och lojalitet, om hur det som hör ihop inte kan skiljas åt.

Talesättet wàng méi zhĭ kĕ eller “att släcka törsten genom att tänka på plommon” beskriver hur en människa som känner hopp orkar kämpa vidare,

Talesättet yuè zǔ dài páo betyder ungefär detsamma som vårt eget talesätt “Skomakare bliv vid din läst”.

Med talesättet Bù kě jiù yào eller “Ingen medicin hjälper” hänvisar man ofta i Kina till myndigheternas eller varför inte också vanliga människors usla agerande.

Talesättet Jīng gōng zhī niáo eller “fågeln som skrämdes av pilbågens ljud” betyder ungefär detsamma som att man skräms av sin egen skugga.

Det kinesiska talesättet Duì niú tán qín betyder ungefär densamma som i vårt eget talesätt “att kasta pärlor åt svinen”.

Talesättet Shùn tiān zhě cún, nì tiān zhě wáng betyder ordagrant “det som följer den himmelska ordningen består, det som är emot denna försvinner”.